Jag har jiddrat så mycket med brandvarnare i mitt liv. Ekvationen litet hem, oljiga hårprodukter, hårfön och brandlarm (som agerat som att de jobbat mot provision) har inte varit en hit.
"Classic Yo"
I färd med att föna håret i veckan inför nattskiftet så tog jag en paus för att låta ångorna skingra sig. Med en hej-kom-och-hjälp-mig klädsel och pudelliknande lockar kvar att åtgärda så öppnade jag badrumsdörren för att gå ut från "bastun".
Tjutet från avgrunden fick mig att stelna till is för att i nästa sekund väcka min inre Jordan och hoppa högt upp för att stänga av eländet. Mission accomplished, trodde jag, när den ANDRA brandvarnaren i "vardagsrummet" ihärdigt fortsatte med sitt tjut. Jag tog mig upp i fåtöljen med ett kliv (där förövrigt mina glasögon låg (?) och därmed gick förlorade) och stängde även av detta brandlarm.
Paniken fick nytt grepp i mig då jag hörde tjut från grannens lägenhet.
I ren desperation sprang jag ut i korridoren. Där var grannen påväg till "uppsamlingsplatsen". Med en hej-kom-och-hjälp-mig outfit och pudellockar i ansiktet så blev det en big no på den för min del! Jag återvände till lägenheten och slängde av mig knäppiskläderna och styrde upp ett bättre klädalternativ när plötsligt någon tokbankade på min dörr. "Någon" visade sig vara ett dussintal grannar som varit hemma och gått till "uppsamlingsplatsen" och sett att min eller vår lägenhet utlöst larmet. Skamset meddelade jag att det var falskt. Alla gick fort därifrån, förutom en vänlig själ som gav mig numret till brandkåren som tydligen var på väg!
Killen på larmcentralen var tvungen att lägga på vårt samtal för att ringa upp brandkåren och stoppa dom, HAHA! Jag stod i några sekunder och tänkte på hur våra norska besparingar nu tyvärr skulle försvinna bort till brandkårens fikarum som böter. Lyckligtvis fick jag åter kontakt med larmcentralen som hjälpte mig att avsluta denna eländiga situation.
|
Tacka vet jag torrschampo! |